Mörk, rasslande, filmisk electronica från tyske kufen Felix Kubin. Alltid trevligt att hitta experimentell ambient där saker händer, även om 57 min kanske är väl mycket.
Som allt bra tyskt luktar det marscherande fascister och Entartete Kunst på en och samma gång, hemlig polis och sjaviga SM-klubbar i symbios.
Speciellt den äppelkäcka teutonska flickan i öppningsspåret ”Alle suchtigen Landen in der hölle” är helt obetalbar.
Med sitt användande av oljud och märkligt stämda gitarrer i popkostym blev My Bloody Valentine själva sinnebilden av shoegazing under sent 80-tal/tidigt 90-tal. Precis som med jämförbara Sonic Youth är jag kluven till det här. På ett sätt är deras avantgardistiska profil givetvis cool. Å andra sidan är den cool på ett sätt som anglofiler ur en viss generation gillar, vilket tar bort en del poäng. Och visst är oljud i rockmusik något eftersträvansvärt i princip – men då vill jag ha en galen tysk som skriker ”Kalte Sterne! Kalte Sterne!” i förgrunden.
För att avsluta det här på ett maximalt motsägelsefullt sätt är min klara favorit på ”Loveless” den relativt rättframma ”When you sleep”, med sin drivande melodislinga en riktig indierockpärla.
Få band kan ha blivit så dissade som Cradle of Filth. Deras vansinnigt over-the-top symfonihårdrock slash black metal är som skapad för att få stryk av genrepoliser.
Sant är att Dani Filths sång är något av en acquired taste (och det sämsta jag hört i en livesituation), och hans enorma textmassor Lord Byron-engelska får en viss lajvarpatina som tyvärr döljer det faktum att få hade klarat av att sätta ihop dem från början.
”Dusk…” från 1996 är frpn tiden innan Cradle of Filth blev en parodi på sin själva och jag gillar faktiskt det här. Melodierna är vassa och deras skräckfilmsestetik hade vid denna tidpunkt fortfarande bettet kvar.
Men, som sagt, det krävs nästan en omänsklig tolerans för pretentiös bombasm.
Tom Petty är verkligen astråkig. Ändå är han jävla överallt när rockadeln samlas. Han produceras av Rick Rubin, han jobbar med Johnny Cash, han bildar supergrupp med Bob Dylan och George Harrison. Han måste ha ett helt outsinligt förråd av jätteroliga vitsar, eller nåt.
Well, ”Long after dark” från 1982 är som brukligt blek och bredbent radiorock. Och Pettys röst är som vanligt tunn och nasal. ”You got lucky” hette hitsingeln, men det känns som det kunde vara vilken låt som helst härifrån, då alla låter som nåt som rullar under eftertexterna i Baywatch.
Men mannen har sålt 60 miljoner skivor och spelat på Super Bowl. Jag fattar det inte. Det är så många som gör det här så mycket bättre.
Jag skrev i en recension härnedan om hur allt går i cykler. Och det är ett ganska sant påstående, men inte 100% korrekt. Låt mig extrapolera:
I en intervju på sent 90-tal hävdade Ebba Grön/Imperiet-trummisen Gurra att Imperiet aldrig skulle föräras en samlingsbox som den Ebba Grön då fått. Alltså, den den där pompösa, synttunga depprocken skulle ju aldrig komma tillbaka,
Fast forward till 2010 och Imperiet har ju inte bara fått sin box utan även glimrande recensioner för den i alla större tidningar.
Vilket då skulle visa att allting går i cykler och inga värdeomdömen står för evigt. Jag vänder mig då här mot mig själv och framför Tom Cocharnes ”Mad mad world” som bevis för att så ändå är fallet.
För den här kombinationen av baktung syntig pop med skitnödig sångare är fortfarande nåt som känns ofattbart off. Och att det känns så är gott och sant och riktigt. Att säga att det här känns som något morsan fått på ett köpt kassettband vid en bensinmack är att ge det cred i överkant.
I och med att hela kalaset är släppt 1991 lär vi oss också att mentala årtionden inte alltid överlappar med reella.
När tröttnar man på saker? Det finns recensenter som förkastar saker som låter som förra året; sen finns det recensenter som ogillar att Beatles tog LSD och fortsätter hylla allt som lät som det var innan dess.
Själv har jag tröttnat på black- och dödsinfluerad metal som snor från gammal hederlig hårdrock och använder atmosfärisk kvinnosång*.
Detta är ju inte på något sätt ett kontroversiellet ställningstagande. Men jag är rätt säker på att jag hade svindiggat detta för tio år sen.
Så: Moonspell gör bra om än lite vardaglig halvsvart/halvdödlig metal så länge inte sångaren Ribeiro får för sig att sjunga rent och därmed avslöja sin grava portugisiska brytning.
*I ”Scorpion flower” gäststpelar Anneke van Giersbergen och hon är ju naturligtvis undantagen denna dryga analys.
Alltså om du gör countryrock helt generisk och renons på känslor, går det att göra ännu värre? Ja.
Du kan producera grejen 1985. Det spelar ingen jävla roll vilken låt du väljer, det låter lika illa.
Lucinda Williams är singer-songwriter med countryrötter som är gigantiskt stor i USA, där man gillar sånt. TIME utnämnde henne en gång till ”Amerikas bästa låtskrivare”, vilket får mig att fundera på om inte singer-songwriter-genren är det ställe i hela samhället där det är enklast att bli geniförklarad.
Jag menar, det här är en samling countryanstrukna tryckare av standardmodell med de förväntade genretypiska texterna. Jag känner inte en enda gång att ”fan där SATT KNIVEN! Sanningssägarinnan från Louisiana slår till!” och det kräver jag nästan från sån här musik.
Sen gillar jag visserligen Williams röst, speciellt i långsamma låtar som ”Unsuffer me” där hon blir så nasal att hon låter salongsberusad.
Ibland träffas man hårt av grejer man glömt bort helt som plötsligt bara kommer tillbaka i hjärnan. Låt nr ett på ”Wake up!” (singeln ”Wake up Boo!”) måste ha rullat flitigt på radion 1995 eftersom den från första takt gav mig flashbacks till mitten av 90-talet.
Det fick mig att minnas hur jag såg på framtiden på den tiden, som tonåring. Jag trodde då att saker och ting generellt utvecklades i spikraka banor utifrån den riktning de en gång tagit. Jag såg framför mig hur all musik i framtiden skulle bestå av sådan här saft-och-bulle-britpop, eftersom den då dominerade i media.
Nu, när jag vet att saker och ting tenderar att vara cykliska kan jag trösta mitt femtonåriga jag med att han inte behöver vara orolig, han kommer att få rock tills han spyr.
